Jag är inte gjord för att jobba förmiddag längre.

Det har jag helt klart blivit varse senaste tiden då jag har jobbat just ett antal förmiddagar.
Fy tusan så trött jag är. Nu i sena kvällningen så börjar jag piggna till igen.

Det lustiga är att när jag är långledig så är jag rätt morgonpigg. har inga problem att gå upp vid 7-tiden på morgonen, men när jag ska börja jobba som sagt. ...

Nåväl nu blir det lite nattjobb igen och sedan är jag långledig from nästa helg. Ska bli oerhört skönt. Igår pratade jag med en person som befinner sig i sin antagligen svåraste livskrivs just nu. Hans fru är fruktansvärt dålig. Jag pratade länge och väl med honom, och så sa jag en mening som han fick mig att fundera oerhört mycket över sedan.

Jag sa. Det är viktig att du orkar med att ta hand om dig själv nu också. Han tittade på mig länge och väl, han förstod att jag menade väl men så sa han. HUR tar man hand om sig själv när den man älskar är dödssjuk? Jag gör sakernaturligtvis men HUR ska jag kunna ta hand om mig själv när jag i varje sekund i tanken är HÄR hos min fru?

Jag förstod så himla väl hur han menade, visst man gör saker, man existerar kanke t.o.m går och jobbar men allt man gör är ändå en enda lång väntan på att det ska bli en förändring med ens kära.. Jag har varit i den sitsen, även min käresta en gång i tiden låg dödssjuk under en period. Med ens kändes dom orden jag just sagt så oerhört futtiga, dom var ju välmenta, det visste han också, men dom innebar ju ingen lösning för hans situation. Nu blev det ändå ett bra samtal som till slut mynnade ut i något gott även för honom.

I vilket fall som helst, så är det ju som så att det händer så mycket som påverkar oss och som vi inte kan styra över själva. Jag vet att många använder såna teser som att man själv är ansvarig för hur man reagerar för saker och ting. Behandlar någon en illa å väljer man själv att bli sårad. Osv osv. Men det ÄR ju inte så enkelt, precis som med den här mannen jag pratade med så finns det rätt ofta perioder och situationer i liver som påverkar så att man inte själv kan styra sina känslor eller sina reaktioner. Blir man då utsatt för något, det kan vara ett påstående/beskyllning, en handling eller egentligen vad som helst så kan man "tvingas" in i en reaktion som man själv inte kan styra. Man har helt enkelt inget direkt val.
Vad vill jag säga med det här? Jo att det är viktigt att vi tänker på hur vi behandlar andra, att vi tänker på vad för reaktioner vårt agerande kan väcka. Inte att man ska tassa i ullstumpor, men hänsyn är viktigt och förståelse för vad ens handlingar/ord kan göra mot andra.
Må så gott i natten.
//Uffe